Oj oj fyra dagar in på det nya året och inte en enda tangenttryckning. Idag var Henry och jag hos våra underbara grannar Stålnackarna för att finnas där när deras livskamrat och älskade vän Mio skulle vidare till de sälla jaktmarkerna, han var en fin vovve som blev 16 år (
väldigt mycket för en stor hund.) Det hela gick lungt och fint till och jag var väl den som tjöt hela tiden tills tårarna var slut. Det är sådana här dagar som jag kallar nödvändiga/oundvikliga att man tar ett ansvar när man "skaffar" sig ett djur, att också obesörja ett värdigt slut.
En dikt till Stålnackarna av Mimmis
Som ett blommblad för vinden,
var du vår lila blomma... så fri nu.
En stor bit av våra hjärtan följde med dig till andra sidan,
där vi hoppas att du ska leva i frid och evighet, på en annan blommande planet.
Våra tårar faller för dig vår älskade lilla livskamrat.
Så länge vi lever skall du finnas bevarad som en etsning i våra hjärtan.
Vår lilla blomma följde oss så troget och förgyllde våra liv så rikt.
Våra tårar faller som snön på fönstret.
vi skall bevara dig i vårt sinne, så läng vi lever och många med oss.
Du var det finnaste någon kunde skänka oss.
Vi älskar dig Mio
Farväl älskade Mio
Vi älskade dig verkligen gränslöst
2010-01-04