måndag 5 december 2011

TILL MINNE AV MEMELIZ

Memeliz till höger


Memeliz till vänster

Idag förstår jag att hon var sjuk redan i sommras


I fredags var nog en av det värsta dagarna i mitt liv. Jag gick ut i hagen och hämtade älskade Memeliz för att köra henne till Knorrevången /slakteriet, med tårarna rinnades nedför kinderna kämpade jag hela resan på 1 1/2 timma att försöka vara stark och inte tänka på att hennes liv skulle slockna den utsatta tiden 12.00 en ganska omöjlig ekvation men dock mänsklig. Även om jag innerst inne visste att det var för hennes eget bästa. En total helt grym känsloupplevelse.

Framme i Glimmåkra körde vi in på slakteriet och jag öppnade dörren till släpet och tog mitt sista farväl, pussade henne på mulen och gav henne anisgodis som jag tänkte skulle bedöva hennes luktsinne lite, hann inte mer än ta ut henne från släpet naturligtvis gråtandes och på mindre än en halv minut så var det över...

...lilla Memeliz låg ner och avblodades som måste göras inom en minut efter att hon skjutits med bultpistolen. En tung sten föll på något sätt från min kropp, jag hade sörjt så mycket innan och gråtit så mycket och så nu var det över.

De frågades om jag ville klappa henne men det hade jag gjort innan och gick fram till mannen som avlivade Memeliz tog honom ihand och sa tack för mer förmådde jag inte få ur mig. Körde därifrån med en stor klump i halsen och en ofantig saknad som inte stod i proportion med någon ting.

Vände mig om när vi kom ut på stora vägen och såg henne ligga där...

Nu var det över...älskade vän.

På hemvägen kom jag på mig själv med att tänka på att de tokiga hon gjort allt det roliga vi gjort.

Hur hon en gång när vi bodde i Tygelsjö hade smitit iväg och lämnat sin mor och en bonde hade hittat henne och låst in henne så jag fick lösa ut henne.

Våra långa äventyr ridandes från Malmö till Falsterbo längst stranden, varma sommarkvällar i brynet av vattnet.

Hon var den som alltid kände igen min bil och gnäggade när jag kom körandes...hon var en väldigt verbal dam som jag även vid hennes aktningvärda ålder 22 år alltid kallade henne för "mitt föl"

Puss på mulen gumman...

6 kommentarer:

  1. Åh Mimmis, blir tårögd när jag läser, lilla memiluch... känner med dig.
    Hon fick ett fint liv tillsammans med dig, hon tittar ner på dig och tackar dig för allt du gjort för henne och att du även hade styrkan att ta detta svåra beslut. Nu har hon det bra.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Nu gråter jag också, fina fina Memeliz <3

    SvaraRadera
  3. Tack snälla för er empati det behövs...tack snälla för era tankar.

    SvaraRadera
  4. Fina Memeliz. Nu har hon det bra, hoppas hon träffat Järka igen.

    SvaraRadera

Skriv gärna en rad...