TÖMFATTNING-KÖRKONST ENLIGT NORDISK FAMILJEBOK

Klicka för större bild:

Fig. 2. Äldre svenskt sätt för handens ställning och tömhållningen vid körning med en töm i hvardera handen.
Fig. 3. D:o d:o vid körning med båda tömmarna i en hand.

Fig. 4. Engelskt sätt för handens ställning och tömhållningen vid körning med en töm i hvardera handen. 

Fig. 5. D:o d:o vid körning med båda tyglarna i en hand. 

Fig. 6. Händernas ställning och tömhållningen vid enhets-och parkörning; körning med en hand. (a vänstra, b högra tömmen i fig. 6-12) 

Fig. 7. D:o d:o; körning på rak linje, med höger hand som hjälphand. 

Fig. 8. D:o d:o; tömmarnas förkortande bakifrån. 

Fig. 9. D:o d:o; tömmarnas förkortande framifrån.

Fig. 10. D:o d:o; vändning åt vänster.

Fig. 11. D:o d:o; vändning åt höger.

Fig. 12. D:o d:o; handgrepp vid öfvergången till "halt".

Fig. 13. Händernas ställning och tömhållningen vid spannkörning på rak linje, med höger hand som hjälphand. (a vänstra, b högraförlöpartömmen, c vänstra, d högra stånghästtömmen i fig. 13-18.)

Fig. 14. D:o vid spannkörning; vändning åt vänster.

Fig. 15. Tömhållningen vid spannkörning; vändning åt vänster "med slejfbildning". -- Fig. 16. D:o; vändning åt höger med "korsgrepp".

Fig. 17. D:o; vändning åt höger "med slejfbildning".

Fig. 18. D:o; handgrepp vid öfvergången till "halt".

Fig. 19. Huru svängen bör tagas ut vid körning genom en portgång eller grind.

Körkonst - Körling, Sven August

http://runeberg.org/nfbo/0374.html

Körning utföres med användning av tömmar och betsel samt »hjälper»: händer, röst och piska. Dessa användas till dragarens ledning, undervisning, maning, uppmuntran och stundom även bestraffning.

Tömföringens konst är att på rätt sätt känna, upptaga och utnyttja det tryck, som man kan förmå hästen att utöva på bettet, och därigenom bibringa honom »god mun». Hur man håller tömmarna och de fingergrepp, med vilka man sköter dem, kan vara likgiltigt, blott man håller händerna på rätt ställe och ej trasslar hop tömmarna. 

I vanliga fall håller man tömmarna i vänster hand, styrhand, och använder höger som hjälphand och att sköta piskan. Det gamla »svenska» sättet är att taga vänstertömmen under vänstra handens ring- eller lillfinger och under eller över pekfingret och högertömmen genom full hand, båda omfattade med tummen.

Ett nyare sätt, det »engelska», är att i kantställd vänsterhand lägga högertömmen över pekfingret och vänstertömmen under detta eller långfingret, båda genom handen. Har man att göra med svårhanterliga hästar, kan vara skäl att taga en töm i vardera hand. Man kan köra »med lösa tömmar» eller »hålla hästen i hand». I förra fallet kan hästen genom att balansera med huvudet röra sig betydligt friare och bekvämare, varför det användes i verkkörning och vid motionering av unghästar.

»Lösa tömmar» kräva emellertid påpasslighet och uppmärksamhet. Att ha hästen »i hand» betyder, att man har känning av ett lätt tryck från hästens mun. Man bör dock ej hålla handen alldeles stel utan låta handleden göra en och annan fjädrande rörelse: »taga och giva» samt »dela» på tömmarna.
Det förra sker genom en liten böjning, det senare genom en vridning av handloven. Kör man med 2 händer, kan delningen förstärkas till »korsryckar», varvid man först med ena tömmen drager huvudet åt den ena sidan, sedan med den andra åt den motsatta under samtidigt eftergivande på första tömmen, så att den ej giver stod, om hästen vill sätta sig emot. En god körhand skall vara mjuk, känslig, elastisk, stadig och still.

Tömförningen är dels eftergivande vid igångsättning och ökning av takten, så att hästen känner en minskning i betseltrycket, just då han får maningen; eljest kan han bliva stel i mun eller få vanan att »krypa bakom betslet». Dels är den förhållande under maning, ss. vid avsaktning, stannande, vändning och ryggande eller då hästen behöver taga ett krafttag för övervinnande av tillfälligt ökat motstånd. Ledande är töm verkan, då det gäller att få hästen i en ny rörelseriktning, varvid motsatta sidans töm ej får släppas helt och man så snart tygel verkan är given, ger efter på dragningen.

Rösten, den andra »hjälpen», kan användas mer än folk i allmänhet tror. Talet skall vara långsamt, tydligt och i passande tonfall. Utom det vanliga väsandet eller smackandet vid igångsättning och visslandet eller ptroan-det vid avstanning, kan man särskilt vid verkkörning till uppmuntran använda hästens namn, »bra, så ja», eller till ledning »höger», »vänster», »öka», »sakta» och dylika för hästens uppfattning passande ord.

Piskan, den tredje »hjälpen» missbrukas visserligen och kan många gånger mycket väl undvaras, men är i andra fall nödvändig och brukbar på andra sätt, än man i allmänhet tänker. Den bör vara långskaftad, hava elastisk båge och kort släng eller snart Med en sådan kan man smeka hästen. Om man lägger bågen på ryggen och stryker längs med håren under vänligt tilltal, förstår hästen snart välmeningen och kan lugnas därmed, då han blivit skrämd. Flugor och bromsar kunna på sådant sätt motas bort. Till maning användes en klatsch eller ett vinande. Till bestraffning bör piskslaget komma omedelbart på felet, ty annars räcker ej hästens reflektionsförmåga till att fatta meningen. Vid bestraffningen skall man hålla hästen samlad och lägga slaget långt ram; annars kan han frestas att slå igen.

Inkörning av unghästar. Hästen är ett skyggt djur, som visar fruktan vid allt obekant men kan vänjas vid nästan allting.Vid inkörningen äro därför förberedelserna det viktigaste. Kan man genom dem få unghästen stallfrom, förtroendefull mot människorna, van vid seltyg och tryck därav, orädd för buller från åkdonet o. dyl.; så brukar resten gå lätt nog.
För att göra hästen stallfrom och förtroendefull skall man mycket syssla med honom, trycka på olika kroppsdelar, taga upp benen o. dyl. under vänligt tal men ej leka eller retas med honom. Vid seltyget vänjes han genom att det tidigt börjar läggas på honom, varvid tillses, att det ligger stadigt., utan att något hänger, så att det kan kittla eller skrämma. Att börja med köres han med bara selen för att vänjas vid betsel och tömverkan. Därvid bör man först hava en man med hjälptygel vid vardera sidan, så att han ej kan snurra runt Sedan kan man vänja honom vid selens tryck genom att i selen fästa ett par linor och hålla mot i dem.

Vid åkdonets slammer vänjes hästen lätt genom att några gånger köras lös vid sidan av en gammal häst.
Genom att i början köras i par med en äldre lär han en del och känner sig tryggare.
Vid annat buller än från kördonet bör han genom friluftsliv under uppväxten vara van. Innan man börjar en övning med en unghäst, bör man taga stall-kuraget ur honom genom att låta honom löpa sig trött ute i beteshagen eller på lina.

K ö r f e l, som kunna ej blott nedsätta hästens bruksvärde utan även medföra fara, bero oftast på felaktig behandling av djuren och för litet förberedande arbete, innan man börjar använda dem, men ibland ser det ut som rena nycker hos djuret. Istadighet yttrar sig genom att hästen inte kan förmås att draga eller skjuter baklänges eller lägger sig.
Orsakerna kunna vara fel i seltyg, ömhet i dragstäderna eller trötthet och svaghet, varför man ytterst noggrant bör undersöka och avhjälpa dylika förhållanden, innan straffåtgärder vidtagas. En mängd sådana äro föreslagna och försökta. Vill han ej sätta i gång, hjälpes det ibland genom att man leder honom i betslet de första stegen eller låter honom vända åt sidan. Sidens hästskyddare (se d. o.) kunna ibland göra nytta, om ömhet eller rädsla för seltygets tryck är orsaken, och i sådant fall kan man även försöka att i stallet låta hästen »draga upp» en tyngd för att nå fram till krubban. Har han för vana att stanna vid en backe eller på vissa ställen på vägen, söker man, att då män nalkas dessa ställen, avvända hans uppmärksamhet genom tilltal och.lek med piska och tömmar samt genom att öka farten.

Stannar han, bör man enligt ett förslag binda upp det ena frambenet i bröstremmen och låta honom stå en stund, varefter man manar honom i gång samtidigt som man frigör benet. När han ej vill draga lasse framlänges, har det visat sig verksamt att låta honom draga det baklänges. Man spänner honom då baklänges i skälmarna, och stående bakom honom tvingar man honom med tömmarna att rygga, släpande lasset med sig.
Stryker en häst baklänges, är det, särdeles med fyrhjulsåkdon, fara för en kullerbytta. Något botemedel mot denna olat torde ej finnas annat än att då så utan fara kan ske, låta honom stryka, tills han tröttnar därpå, och sedan tvinga honom att fortsätta därmed så länge man själv orkar. En löpsnara kring bröstet vid de falska revbenen, löpande mellan frambenen till en påle i marken, lär hava sådan verkan, att man till slut endast behöver taga den över parstångens framända och draga med hand för att hindra honom. Lägger en istadig häst kull sig, må man — men endast i detta fall — pröva en risbastu på de köttigare delarna, under kärleks-fullt tilltal, sedan man fängslat hop benen och medan i—2 man hålla ned huvudet med halsen sträckt bakåt.

Skygghet och skenvana förorsakas ibland av synfel eller ett övermått av stallkurage, men även därav att djuret aldrig under uppväxten vänjts till förtroende för sina herrar eller den yttre världens konstigheter. För att förtaga en häst fruktan för en sak är enda sättet att under smekningar få honom fram att nosa därpå.  Hästen har i överläppen ett mycket rikt känselnervsystem. Körning med skygga hästar kräver synnerlig påpasslighet och fin tömhantering.

Vill han kasta åt sidan eller vända, duger ej att blott draga på ena tömmen, utan då behöves pisksnärten framme på halsen. Även då han vill skjuta baklänges, måste piskan tala och det med kraft. Skenvanan kan näppeligen tagas ur en häst på annat sätt än att »låta honom skena sig trött», vilket kan ske, om man har en lång backe framför sig eller på rak väg eller stort fritt fält, ss. en isbelagd sjö, och om man känner sig ha styrmakt över honom —och kan hindra honom att »sätta huvudet fast i bringan». Då kan man låta det gå, tills han tröttnar, och då med piskan driva honom att fortsätta. Annars är bäst att söka få hejd på honom i början genom att dela på tömmarna och giva kraftiga kors-ryckar.

Måttligt skarpa betsel, t. ex. en rund-kantad saxträns (se Betsel), kan likasom stång-betsel för ett eller annat tillfälle vara verksamt men gör i längden munnen känsellös. Betsel, som framkalla smärta, driva hästen till förtvivlan, och sedan väjer han inte för någonting. En klädd ked je träns (Vidells) eller en dubbelledad vriden körträns äro i de flesta fall tillräckligt skarpa. Deras verkan kan förstärkas genom amerikansk uppkäkstygel eller si ej f tygel (enl. Wrangel) eller genom ett hårt snöre från tygelsöljorna lagt över näsryggen
'
Hästar som slå hindras därifrån genom svanståg eller slagrem, enkla och beprövade medel.

Linslagare äro i allmänhet nervösa och kittliga hästar, som oroas av att skälmar eller draglinor komma i beröring med huden.
Genom smekning och gnidning bör man vänja dem därvid samt att börja med — utom slagrem eller svanståg — använda förlängd svängel, på vilken draglinorna undan för undan makas inåt.

Att hästar vifta och taga tömmen med svansen, beror på en nervositet, som knapptgår att bortarbeta, möjligen genom att i stallet låta dem stå med tömmar och linor lagda under svansen i olika lägen. Säkrast är att använda ett snöre fäst i svansen och löpande mellan bakbenen fram till bukgjorden. Om hästen får en töm under svansen, lönar sig ej att försöka att draga dän den, ty då kniper hästen blott till än värre, utan om man lugna sig, brukar hästen snart giva efter, så att den slaka tömmen glider ned. Kommer man åt, kan man taga tag i och lyfta svansen, men måste vara påpasslig för att parera försök att skena, slå o. dyl.

Hårdmunthet kan bero på svåligalaner och kan ibland kräva operation, men är ofta en följd av för skarpa bett och en hård körhand. Tjocka, släta stålbetsel och mjuka, klädda kedjebetsel kunna göra en hård rmm känslig.
Hästar, som äro lösa i mun eller som krypa bakom bettet, behöva också milda betsel,
För snedmunta hästar har man konstruerat bett med ena halvan skarpare än den andra. Är icke orsaken den samma som vid hårdmunthet, torde en dubbelringad träns med oledad bom vara lämpligast. A. B—n.

NORDISK FAMILJEBOK
KONVERSATIONSLEXIKON
OCH
REALENCYKLOPEDI