TANKAR KRING AVVÄNJNING FRÅN MODERN

Ja nu blev det mycket läsning för min del man bra att ha när det är dax. Hoppas komma med mer egna erfarenheter framöver...

Jag älskar fakta men det man hittar på nätet behöver inta vara bra fakta man får läsa och med lite sunt "bondförnuft" sortera mellan raderna, men lite trevligt att läsa vad det kommit fram till om fölavvänjning, lite fel i tiden kanske men aldrig fel att uppdatera sig inför kommande betäckningar.


Nu jädrans väntar vi på våren och sedan skall det bli köra av. Men först måste det tränas lite

Avvänjning - när, hur och varför?Av tradition avvänjer många fölen mellan 4 och 6 månaders ålder, trots att det naturliga för dem är att dia i 8-9 månader. Rekommendationen att avvänja vid tidig ålder är ett arv från den tiden, då stona gick i hårt arbete. När stona skulle gå framför plogen eller i skogen, behövde de äta så mycket foder för att täcka sitt energibehov för arbetet, att de inte orkade äta även för digivningen. Det problemet måste vara sällsynt bland ston i dagens travhästavel.
Det finns inga biologiska skäl att avvänja fölen tidigt, eller att avvänja dem alls, förutsatt att såväl sto som föl är i god kondition. Ston, som blivit dräktiga igen samma år som fölen föddes, avvänjer sina föl/åringar 3-4 månader innan nästa föl skall födas, d.v.s. ungefär vid den tid det nya fostret börjar växa fort. De ston som går gall fortsätter att ge di. I dessa fall kan man dela på sto och åring i samband med den nya säsongens betäckning, vilket ju då blir vid ungefär samma ålder, som den naturliga avvänjningen för föl som får syskon som åringar.
Däremot skall man inte helt överlåta "utfodringen" av fölen på stona, eftersom tillgången på smakligt, näringsrikt foder för fölen sannolikt påverkar deras "villighet" att låta sig avvänjas. Dessa bör därför utfodras med eget foder, som stona inte kommer åt, vilket kräver speciella anordningar. Det är å andra sidan lika viktigt, när man avvänjer traditionellt. Fölet måste då tidigt lära sig äta tillräckligt, för att klara en tidigare avvänjning utan att få en alltför lång tillväxtsvacka.
I Ulrika Lundbergs studie tappade fölen, som var mellan 149 och 224 dagar gamla, mellan 11,5 och 15,5 kg det dygn de togs ifrån sina mödrar.

Det tyder på att även de äldre fölen fortfarande fick relativt mycket mjölk. Den tid det tog innan fölen återfått den vikt, de hade före avvänjningen, varierade mellan 3 och 21 dagar. Antalet föl var för få för några säkra samband, men det var de äldsta fölet, som återhämtade sin vikt snabbast.

För att underlätta återhämtningen, måste fölen vara vana att äta annan föda och snabbt lära sig att dricka vatten. Många föl dricker mycket lite vatten, så länge de har tillgång till mjölken, som ju till 90 % är vatten.
Ofta finns det rent praktiska skäl till att fölen avvänjs före 8-9 månaders ålder, som t.ex. att boxarna är för små för sto och föl, eller att man vill avvänja en hel årgång samtidigt för att slippa släppa in de yngsta senare i lösdriften. Rent näringsmässigt är det inga problem med de fodermedel vi har tillgång till idag. Däremot bör man tänka på att fölet egentligen skulle ha följt sin mor och eventuellt yngre syskon i minst ett år till. Avvänjningen bör därför ske så att den sociala miljön för fölet inte ändras allför drastiskt. Det är i regel alltid bäst för fölen att vänjas av i någon typ av grupp.
Det kan lösas på olika sätt beroende på vilka förutsättningar som finns med hänsyn till hagar, boxar, lösdrifter m.m. Har man få ston kan man ställa fölet i boxen bredvid modern eller tillsammans med andra föl på natten och låta ston och föl gå tillsammans på dagarna. Många avvänjer fölen i par i box för att ha bättre kontroll på att de äter och dricker. Framför allt stoföl kan då konkurrera ganska våldsamt om fodret, men det är ändå bättre att låta dem gå tillsammans och i stället binda upp dem medan de äter kraftfoder. En del stuterier plockar ut successivt ut moderstona ur sto - föl gruppen, vartefter deras föl uppnår en viss ålder. På detta sätt har fölen kvar tryggheten i flocken från såväl de andra fölen som de andra stona.
Efter avvänjningen ser man inte så sällan att föl "diar" på varandra trots god tillgång på foder. Detta är ett tydligt tecken på att fölet fortfarande har ett behov av att dia av andra skäl än rent näringsmässiga. Det finns inga systematiska studier av hur vanligt detta är hos föl i olika ålder, men det verkar vara vanligare hos föl som avvänjs vid 5 månaders ålder eller tidigare. Om detta otillfredsställda sugbehov kan ta sig andra uttryck t.ex. i form av beteendestörningar som krubbitning och vävning är inte heller studerat. Däremot har man i en pågående engelsk studie sett att beteendestörningar ofta uppkommer i samband med avvänjningen. Någon jämförelse mellan olika avvänjningsåldrar har dock inte gjorts.

Hur mycket foder behöver fölet?

Hur mycket foder fölet behöver beror naturligtvis på vad fodret innehåller. Egentligen skall man kanske vända på frågan: Vad behöver fodret innehålla, för att fölet skall få i sig tillräckligt med energi och näringsämnen.

Energi

Den växande hästen behöver energi dels för underhåll, dels för själva tillväxten. Underhållsenergin används för att hålla igång alla livsprocesser som andning, cirkulation och för att hålla kroppstemperaturen. Energin för tillväxt används dels för tillväxtprocesserna, t.ex. muskelbildning, dels lagras energi i de växande kroppsvävnaderna. En vuxen häst innehåller betydligt mer energi än ett föl, både totalt och per kg kroppsvikt.
Underhållsbehovet är beroende av hästens storlek. En liten häst har ett lägre underhållsbehov än en större. Behovet för tillväxt är beroende av tillväxthastigheten, ju fler gram hästen växer per dag, ju mer energi behöver den. Samtidigt gäller det omvända ju mindre energi hästen får, ju långsammare växer den. Unghästar har dock en stark drift att växa och de fortsätter ofta växa även vid viss energibrist, men blir då magra.
Föl växer, som tidigare nämnts, allra fortast direkt efter födelsen. Tillväxten sjunker sedan, men är ändå mycket hög det första året. Detta medför att när hästen är som minst och har det lägsta underhållsbehovet, har den samtidigt den högsta tillväxten och därmed det högsta behovet av energi för tillväxt. Det totala energibehovet ändras därför mycket lite från 3 månaders ålder tills dess hästen börjar tränas och behöver tillägg för arbete

Protein - aminosyror 

Det räcker dock inte med energi. För att fölet skall kunna växa behöver det "byggstenar". Det nyfödda fölet innehåller ca 73% vatten, 3% fett, 17% protein, lite kolhydrater och resten mineraler, medan en vuxen häst innehåller ca 65% vatten, 6-20% fett och 19% protein. Ett föl på 50 kg innehåller alltså ca 8,5 kg protein, medan en vuxen häst på 500 kg innehåller ca 95 kg protein. Det mesta av denna proteininlagring sker det första året, organ- och muskeltillväxten är som störst.
Proteinbehovet uttrycks i förhållande till energibehovet, eftersom energin delvis styr tillväxten. Eftersom proteinbehovet för tillväxt är betydligt högre än för underhåll, sjunker proteinbehovet per MJ, vartefter fölet växer och en allt större andel av energin används till underhåll
Hästar kan inte bryta ner och ta upp allt protein i fodret. Behovet uttrycks därför i smältbart råprotein (smb rp). Råprotein analyseras som kväve. Mängden kväve multipliceras med faktorn 6,25 och resultatet kallas för råprotein. Denna analys säger alltså ingenting om vilka aminosyror, som ingår i proteinet. Hästen, kan som tidigare nämnts tillverka de flesta aminosyror den behöver, men inte alla.

Den mest begränsande aminosyran, d.v.s. den som det fattas mest av i förhållande till behovet i t.ex. spannmål, är lysin. När hästen har använt allt lysinet kan den inte utnyttja de andra aminosyrorna heller, eftersom "receptet" inte stämmer. Det är anledningen till att den kallas begränsande, den begränsar proteinansättningen och därmed tillväxten. Överskottet av de andra aminosyrorna används då som energikälla och kvävet går ut med urinen. När förhållandet mellan de olika aminosyrorna i foderproteinet stämmer väl med hästens behov, blir proteinansättningen effektivare och förlusterna av kväve i urinen mindre.
Förhållandet mellan aminosyrorna i stomjölken har stora likheter med det i hästens muskler, d.v.s. det mjölkproteinet bland annat skall användas till att bygga upp. Detta är naturligtvis ingen slump, utan en effekt av evolutionen, som anpassat mjölkens sammansättning efter fölets behov. Balansen mellan lysin och de andra essentiella aminosyrorna i klöver och timotej liknar den i stomjölk, medan havreproteinet innehåller mindre lysin i förhållande till de andra aminosyrorna. Så länge fölet lever på mjölk och grovfoder får den således i regel ett passande protein. När den däremot får en stor andel spannmål, bör man kontrollera att lysinhalten i foderstaten uppfyller gällande rekommendationer.

Mineralämnen 

De mineralämnen som finns i störst mängd i hästens kropp och som den också har det största behovet av är kalcium (Ca) och fosfor (P). Det 50 kg tunga fölet innehåller knappt 1 kg Ca och 0.5 kg P, medan den vuxna 500 kg hästen innehåller ca 7,5 kg Ca och knappt 4 kg P. Huvuddelen av dessa mineraler finns i skelettet och för att detta skall utvecklas på ett korrekt sätt måste den växande hästen få i sig tillräckligt av dessa ämnen. Det är också viktigt att balansen mellan dem är riktig, då de annars kan störa varandra.
Källa: Text och diagram Margareta Rundgren, Universitetslektor, AgrD,
Institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU