NÅGON SOM SATTE ORD PÅ DET SJÄLVKLARA

Läste en jättefin artikel om en hästintresserad tjej som vuxit upp i en dysfunktionell familj. Som jag brukar uttrycka ofta, att mina hästar är som bomull för själen.

Delar av uppväxten bestod ofta att ta hand om sig själv och min bror, min mamma var alkolist och tidvis mer sällan än ofta var hon nykter, så det gånger hon drack fick det följder som senare i mitt liv skapat olika konsekvenser som jag långt senare förstod. Även om min mor var en bra männika som levde sitt liv och varit med om mycket.



Då jag själv inte har barn har jag heller inte behövt ta ansvar för någon mer än mig själv och det i sig skapade en värd där mitt måtto var, det ordnar sig. Den här tjejen skriver så målande att planering var för mesar och spontanitet var hennes religion, ja helt enkelt att leva för dagen, enkelt eller hur. Jobbigt att bestämma tid med människor, då var jag ju helt plötsligt låst om jag fick ett spontat infall att göra annat.

Men verkligheten springer i fatt en. Hon skriver även om att växa upp i en dysfunktionell familj så skapas ofta ett kaos som man sedan tror är ett normaltillstånd. Att göra allt i sista minuten känner jag så väl igen, att göra många saker samtidigt så egentligen blir inget gjort. Att vara till lag för alla andra och strunta i sig själv säga ja till alla och ja till allt.



På ett annat sätt har jag alltid gått min egen lilla väg och haft en självbevarelsedrift att se framåt.
Jag har alltid älskat djur och köpte egen häst 1985. Naturligtvis ett galet infall att åka till hästmarknad och köpa en svart hingst men det är en annan historia.

Har haft egen häst sedan dess och alla ni som har häst/hästar vet att det krävs en viss form av organisation, fasta eller åtminstone regelbundna tider, konsekvens osv och i allt detta med hästhantering så har det skapat en liten oas, som sagt innan är det som bomull för själen. Hästarna har lärt mig så mycket, samarbete, att vara tillsammans och arbeta med varandra. Och den insikt jag fått i livet med allt vad det inneburit har även gett mycket insikt på andra positiva sätt.

Man måste ha tålamod för att få bort gamla vanor och lära in nya. När det dessutom är ordlöst som med hästarna och grundar sig på känsla är det ännu svårare - men inte omöjligt!

En häst som behöver komma fram riktar sig dit den är på väg. Det signalerar till den som står i vägen att lämna plats. Huvudsyftet är inte att hävda sin pondus utan att få fri väg. Det är inte personligt riktat och ger därför inte näring åt någon diskussion. En härlig insikt eller hur.