SOM ATT DRABBAS AV EN ORKAN

Jag känner mig helt utmattad och tom efter dagens händelser, mamma skulle till Hällebo, vård för de som inte längre kan ta hand om sig själva. Något man inte har någon erfarenhet av när det händer.

Igår närmare bestämt  kl: 21:00 fick jag tag på Attendo Hällbo:s veksamhetschef Monica Skoglund, jag frågar henne att det känns konstigt att företaget håller på med fastigheter och värdepapper.
Det är ju ingen omsorg utan det är ett vinstdrivande förateg ni driver sa jag och alla sitter men en lön som är en av de högsta i landet, Stadsministern kännar mindre än de som driver företaget. Det känns inte tryggt för mig... och min mamma. Kan du utveckla de?

Svaret orkar jag inte ens skriva....biståndshandläggaren har inte ens berättat att det är stängda dörrar...vilket verksamhetschefen förklarade...

Tar vi inte platsen imorgon innan 10:00 så kanske den inte finns kvar?????

Och då minsann har vi ingen plats för din mor.....vart är vi på väg?

 

Jag ringde biståndschefen och sa att:

-Ja jag godkänner under press och hot och jag vill att du skriver in de i din logg sa jag. Saken är den hur det sköts att vi som anhöriga inte skall få tid...

 

Detta alternativ vi presenteras/forcerats/ är varken val, valmöjlighet eller att ta hänsyn.

 

Vårdpersonalen ger dock inte alltid själv ut informationen eller så är den information som ges inte tillräckligt omfattande. Den anhöriga behöver även stöd från vårdpersonalen. I vissa fall får de anhöriga allt det stöd som hon behöver, men i andra fall får den anhöriga inget stöd alls och ingen uppmuntran till att delta i vården.

Det är ytterst viktigt att den anhöriga blir av vårdpersonalen lika väl omhändertagen som den äldre och att hon får all information som krävs.

 

"…att finna nya roller i en för oss båda helt ny situation - och relation. När jag känner att jag håller på att bli mamma åt min mamma så stegrar det sig inom mig.
Hon är min mor, jag är hennes dotter. Men hon är inte min mamma längre, som jag minns henne, stark, självständig, bestämd, handlingskraft och envis till tusen."

Min mor blev utom sig av förtvivlan när jag i förmiddags berättade vad som komma skall...de sa på Hällebo att de kunde hämta henne men jag sa absolut INTE.

Hur skulle ni känna om någon ni aldrig träffat kommit till ert hem och sagt att nu skall du följa men här.

På vägen upp försökte jag förklara situationen och att inte lura henne, att vi bara skulle se hur där var utan att vara ärlig och försöka förklara för min mamma vad som komma skulle.

-Jag kör henne naturligtvis sa jag och på vägen upp sa min mamma att om hon inte får komma hem igen så går hon ut i skogen och tar livet av sig eller öppnar passagerardörren och hoppar från bilen...just nu gråter jag för i den stunden kände jag hennes ångest och förtvivlan, den var så stark.

Att få lämna sitt trygga hem och byta miljö som gammal måste vara fruktansvärt...

Fortsättning följer...