Så själviskt att inte tänka på hästen men i denna stund är det inte hästen jag tänker skriva om, utan frågan om att bli rädd. Jag vet att en del ställer sig den frågan när vi håller på med hästar eller annat som gör livet värt att leva. Så jag frågar mig själv om det är negativt att tänka så?
När jag gör en uppgift tillsammans med hästen, kanske framför allt när jag tränar med min unghäst så har mina promenader som vi så flitigt gjorde i början av året givit mig en stor portion trygghet när det gäller att lära känna min häst i olika situationer.
Men trots det så kommer nya situationer, att backa in i vagn, att sittas upp på hästen för första gången, etc.
Nu funderar jag inte så mycket på själva träningsmetoden utan på min tanke och hur jag skall hantera situationer, då jag ofta väljer att utmana ödet ”lite FÖR mycket” fortfarande, i stället för att göra det stegvis eller eftertänksamt. När jag gör uppgifter för första gången med hästen borde jag veta eller kalkylera med vad som kan/komma skall hända och om det händer, snabbt kunna agera, reagera eller se till så att det helt enkelt inte behöver inträffa. Det innebär att jag måste stanna upp och tänka efter innan. Jag kan ju inte stå still hela dagen ...:-)
Att rädslor stoppar många från att göra olika saker är ju inget nytt, men en tanke eller en fundering är aldrig fel att skriva ner.
Jag kan naturligtvis inte ha full koll/kontroll på hela tillvaron och definitivt inte på en individ som hästen, vi som knappt talar samma språk. Jag kan underlätta det för mig genom att fundera en gång extra, framför allt sluta oroa mig och börja njuta.
En liten paradox blir dock, utan risk ingen vinst., våga vinna osv.
Kanske skall jag köpa en cykel istället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en rad...