FÖRSTÅ MÖTET MELLAN MÄNNISKA OCH HÄST

För de som är intresserade av historia:

 "De har utformats och konstruerats av våra förfäder för att svara mot behoven i krigföring, inom jordbruk, transport och senare inom industrin, men har idag inte längre samma praktiska nytta som förr. Är deras tid därmed ute? Är de hotade monument? Om så är fallet måste vi göra allt för att skydda dem, för de är en del av vårt kulturarv. "
(Citat ur Yann Arthus Bertrands mästerverk Hästar med text av Jean-Louis Gouraud

På 400-talet började nordbon att rida. Hästarna var små och satta, men var rikemannens mest uppskattade ägodel. Han tog med dem i graven och offrade dem i blotet (Herrman 1990:44; Sten & Vretemark 2002:26). Idag finns det över 400 olika hästraser i världen, men i dag finns det fyra stycken nordiska raser som härstammar från den vikingatida och medeltida hästen som påminde om dagens fjordhästar och islandshästar (Sten & Vretemark 2002:26; Pedersen & Widgren 1998:374). De fyra raserna är fjordhästen, nordlandshästen, islandshästen och gotlandsrusset, dessa fyra raserna är idag oömma och starka.

Sömare = bättre lasthäst
Rännare = slädhäst, oftsa dyrbara
Gångare =  Elegant ridhäst, ofta ston som var lyxhästar som kvinnor, präster och riddare red. Riddaren red gångaren då han ville spara på sin stridshäst.
Örs = Stridshäst
Klippare = Den inhemska hästen

Dessa begrepp följdes inte helt konsekvent, men visar att samtiden har kunnat skilja olika typer av hästar från varandra.
När adeln red till en marknad eller fest, skulle de inte bara ha ett färdmedel utan något som skulle ha beundrats av bönderna och annan adel.

Sporrarna var inte till för att plågsamt tvinga hästen framåt, utan för att ens nå hästens sidor var man tvungen att ha sporrar då sitsen var mer rak än idag och man satt med raka ben i stället för böjda, som idag. Den "böjda" sitsen gör att man har direkt kontakt med hästens sidor under ridningen, men då man satt med raka ben, kom benen långt nedanför och ut från hästen vilket skapade behovet av de långa sporrarna för att man ska kunna komma åt att ge hästen kommandon.

Stigbygeln kom till Skandinavien i Vikingatid och finns bland annat dokumenterad från gravar på Birka (Norberg 1972b). Stigbyglarna såg lite annorlunda ut än dagen och kunde variera i form (se fig. 9). Stigbygeln gjorde att man kunde sitta på hästen med böjda knän och få ökat stöd. På så sätt kunde exempelvis en bågskytt resa sig upp vid behov och den lätta sitsen gjorde det även lättare för en att lägga om sin tyngd bakom ett nedåtriktat slag med ett svärd. På 1600-talet ville man importera finare hästar i stället för att använda de inhemska och småväxta klipparna, som de svenska hästarna kallades. Klipparna var mycket mer anpassade till det hårda livet i fält, men användes inte till det eftersom det var mycket mer status att ha en fin importerad häst.

En anledning till att stallning är att föredra är att hästarna behöver mycket mer stråfoder för att vistas ute året om, för att de ska kunna hålla sig varma. Om det är riktigt kallt, runt minus 25-30 grader kan det krävas flera kilo extra. Regn och blåst kräver också extra foder (Lindberg & Andersson 2002:76; Algers 1998:117).

De mer dyrbara hästarna försågs med hopphällor som kopplade samman frambenen för att de inte skulle ge sig av allt för långt, man satte även lås på dessa hällor för att försvåra stöld .

Dessa hästar togs förmodligen in på natten eftersom att sammanlänka fritt lösgående hästar skulle innebära en säker död för dem om det kommer rovdjur (Sundkvist 2001:96). På medeltiden blev det vanligt att man stallade de värdefulla hingstarna och att stona fick mer begränsade betesmarker, sådana ställen kallades destrier.

Utegångshästarna är inte helt fria, natur- och människogjorda hinder hindrar dem från att ströva helt fritt och hindrar olika hjordar från att blandas. Ibland klarar djuren sig helt själva, men ibland griper människan in med till exempel utfodring och väljer ut hästar till avel (Sundkvist 2001:80). En naturlig kamp uppkommer mellan hästarna då de släpps lösa. Hingstar slåss om vem som ska bli ledaren, om de är jämlika tar de varsin flock med ston. Stona vet till vilken hingst de hör hemma hos och kan inte bli bortlockade av en främmande hingst. Om hingsten skulle dö, kan stona gå själva och det äldsta och största stoet blir ledare.

De hästar som inte används som bruksdjur är de som går i utegång, framför allt avelsdjur och unghästar som inte har nått brukbar ålder. Det kan även ha varit "reservhästar" som gått fria och nästan levt i vilt tillstånd, tills de behövts till något.

På 1700-talet gick kavallerihästar på ett stort privatstuteri ute året om och hade lador att söka skydd i och de fick heller inget annat foder än vad de kunde hitta själva, förutom på vintern då de fick hö.

Utegången användes in på 1890-talet.

Genom att då stalla djuren behöver de mindre mat vilket kan vara bra om markerna inte kan försörja hästarna. Förr svältfödde man djuren under vinterhalvåret för att kunna inhysa så många djur som möjligt.

Men hästen har en liten magsäck vilket gör att den behöver mat oftare än till exempel kor vilket gör att den blir jobbigare att sköta om den står stallad. Genom att stalla djur kan en rad olika konstiga beteenden och sjukdomar uppstå. Klimatförändringar och brist på dagsljus kan gravt störa djurens fortplantning.

Även för små utrymmen kan medföra beteenden som dominansproblem då djuren inte kan slåss och fastställa hierarkin. Stimulusfattiga miljöer kan även utlösa beteendestörningar och sjukdomar. Hästar som står stallade mycket får även sämre hovkvalité än hästar som går fritt.

 Källa:http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1325778&fileOId=1325779

Stallet på Edsholms borg förtydligar hypotesen om att de värdefulla stridshästarna fick skyddas och tas om hand extra väl, det är även det enda häststallet jag funnit i mitt material. Att en enda häst stallades och gavs stora mängder havre, ryktades och sköttes om visar att det måste ha varit en speciell häst. Kanske var det en värdefull

När hästskon kom under tidig medeltid gjorde den att den tunga hästen kunde ridas hårt utan att slita ut hovarna.

Med bröstselen kunde en häst ersätta två oxar men den kostade 3-4 gånger mer att hålla, krävde kraftigare redskap och var mindre tålmodig och mer utsatt för sjukdomar än oxen. Det var också förbjudet att äta hästkött under medeltiden och framåt. Oxen förblev därför det helt dominerade dragdjuret inom jordbruket långt in på 1800-talet.

Men hästar och oxar kunde blandas i samma spann vid arbete, så den ena behöver inte ha uteslutit den andra (Peterson 1997:51). Att hästen behandlades bättre än oxen kan bero på att hästen krävde bättre foder än oxen, men även att den var dyr i inköp, vilket kan ha medfört en bättre behandling för att man ville skydda sin investering. En annan anledning kan vara att bönderna ville efterlikna adeln med en fin och välskött häst.

Hästen var dyr att köpa vilket innebar en ekonomisk risk.

Om det händer något med hästen förlorade bonden både arbetskraft, pengar och kunde dessutom inte slakta den för köttet (Peterson 1997:51).

Örs som kostat borgherren stora pengar.

Örs = Stridshästen var väldigt dyra i inköp och underhåll då de åt mycket mer än andra hästar.

För att kunna strida till häst krävs att man börjar träna i tidig ålder och var en duktig ryttare. I strid var man tvungen att kunna hålla tyglarna i en hand, vapnet i den andra handen samt skölden på samma arm man höll tyglarna. Sedan var ryttaren tvungen att driva på hästen och förstärka kommandona han gav från tyglarna med benen.

På grund av detta var de mest berömda riddarna förmodligen framstående hästkarlar eftersom samstämmigheten mellan ryttare och häst avgjorde liv eller död.

Janken Myrdal berättar om frälsemannen Jöns Magnusson som år 1390 pantsatte två av sina gods för att ha råd med en häst som kostade lika mycket som 96 kor, 140 mark. Det var en väldigt dyr häst men det var inte helt ovanligt att man betalade upp till 100 mark för en bra hingst, medan en vanlig häst kostade runt 5 mark.

Riktiga stridshästar, eller så kallade riddaren var medeltidens stridsvagn; bepansrad med hjälm, rustning, benskenor och sköld, väpnad med lans, stridsyxa och svärd. När han anföll stående i stigbyglarna var fotsoldaterna i det närmaste hjälplösa. Riddarens svaghet var när han satt av sin häst, eftersom det var tungt att gå runt i rustning.

En riddare var dock beroende av ett helt följe med packhästar och folk som hjälpte honom att sköta hästarna med mera. En riddares värdighet förbjöd honom att resa i vagn och han fick aldrig rida på ett sto.

Hingsthetsning var under vikingatid, ett sätt att avelsvärdera hingstarna samt bjöd på ett spännande skådespel. Hingsthetsning går ut på att låta två hingstar slåss tills den vinner. På det sättet kan man ta reda på vilken häst som är starkast och mest lämplig att avla med.

Hästens kraft var viktigare än själva ryttaren och endast hingstar användes som stridshästar. Dessa djur avlades fram med omsorg. Många av de största stridshästarna var förmodligen importerade, men den inhemska aveln var också betydande. Avelsdjuren gick som utegångsdjur på skogen. Men de mest värdefulla hästarna gick kanske i en inhägnad och skyddad plats som möjligtvis Kungsmarken utanför Lund. Ett antal ston valdes att gå med en noga utvald hingst i ett så kallat stod. Av avkomman till dessa stod valdes lämpliga hingstföl för att tränas till stridshästar. Stoden värderades högt och tillhörde det värdefullaste en storman kunde ha

Dagens beundran och ömhet mot hästen som djur, ekonomisk investering och vän bottnar i och innebär olika saker beroende på hur du som person betraktar hästen.

PUST...