fredag 18 mars 2011

SKOGSHÄSTEN


Härlig läsning om en svunnen tid, men även ett nytänkande...Texten är från en äldre tid.




I handboken för skogskörare kan man läsa vilka krav som måste ställas på en god
skogshäst. Först allmänt och sedan mer i detalj.





ALLMÄNT

Den måste vara lågställd med god balans för att kunna stå säkert på benen.

Den ska vara grov och stadig för att kunna lägga tyngd i selen.

Den måste vara stark, alltså muskulös.

Den måste vara rörlig för att ta sig fram i svår terräng och djup snö.
för att kunna motstå hårda påfrestningar krävs oömhet.

Hästen måste nöja sig med den mat skogsköraren har att erbjuda, alltså vara lättfödd.

Den ska vara villig och uthållig, samt klok och livlig.

Den häst som bäst uppfyller skogskörarens många krav, är en tung nordsvensk häst.

Dock, lika viktigt som att välja rätt hästtyp är att se upp med byggnadsfel, skador och
sjukdomar.



DETALJER

Man ska lägga stor vikt på blicken och öronspelet som säger mycket om temperamentet.

Halsen ska vara kraftig och ej för kort, ty då får hästen dålig balans.

Bogen skall vara djup, bred och muskelfylld.

Lokstaden, övergången mellan hals och bogparti, skall vara jämn och svagt rännformig.

Genom ryggen överföres kraften från bakdelen till bogarna. Ryggen bör därför vara i det
närmaste rak samt kort och muskelfylld.

Bakdelen är hästens "motor" och dess övre del korset får utstå mycket påfrestningar.

Den ska därför vara bred, lång och muskelfylld.

Benställningen är oerhört viktig. En felaktig benställning leder till felaktiga
belastningsförhållanden. Detta medför ökad och ojämn slitning i leder och senor.



Det finns mycket som skogsköraren måste veta för att få sig en bra häst. Hästskojare fanns
det många och hästkörarna hade inte råd att hålla sig med dåliga hästar. Rådet i handboken
löd. "Köp inte hästen utan körprov med lass och håll då själv i tömmarna ".










ALLMÄNT VID SKOGSKÖRNING:

Det gällde att vara varsam för att inte råka illa ut. Till exempel så fick man aldrig luta sig
ut från lasset för att titta bakåt. Det berättas att folk tappat huvudet vid slag mot
trädstammar. Dessutom så skulle man ej stå på lasset, men det förekom ofta ändå. När man
lastade på så gällde det att inte ramla mot hästen när till exempel lyftkroken lossnade.

Unga hästar kunde då bli rädda och dra doningen över köraren. Att hästen var bra på att
stå still var A och O vid lastning. En doning gick ej att backa så varje extrasteg som
hästen tog medförde merarbete för köraren. Det gällde att alltid ha ett öga på hästen för att
vara med om den skulle bli rädd. På kvällen var det viktigt att man tänkte på att inte
lämna skacklarna i snön ty de blir isiga.

Dessutom satt "tjukan" fast på skacklarna, och
den fick definitivt inte isa igen. Tjukan är en gjuten pingla i mässing. Då man körde stora
lass var det svårt att stanna, speciellt i nedförsbacke. Både när två körare körde efter
varandra och när de möttes var den viktig. Tjukan gjorde dessutom att huggaren hörde när
hästen kom, på så sätt kunde han undvika att fälla på dem. När motorsågen kom började
körarna lämna tjukan hemma ty huggarna hörde dem ändå inte.

EN TJUKA.


Hästskojare var som sagt vanliga. Om man hade en häst som man skulle skicka till slakt
kunde man brännmärka dess hovar. Detta var för att hästhandlaren verkligen skulle skicka
den till slakt och inte sälja den vidare. Hästskojare tog ibland och filade ner hästens
framtänder för att den skulle verka yngre. Gammelhästar som var kring tjugo år gick att
ändra till tio, tolv år.

Olycksrisken fanns där då virkestransport med häst inte var speciellt riskfritt. Det visade
sig dock vid en undersökning som Domänverket lätt utföra i slutet av 1940 och början av
1959 att per 100 års arbetare var det 5 - 10 % lägre olycksfall för körare än för huggare.

Dock så blev körarnas skador oftast mycket allvarligare. Om dödsolyckornas antal
användes som riskmått visar körning med häst i förhållande till andelen av antalet
olycksfall i skogsavverkningsarbete en hög dödsfalls siffra. Efter 1955 blev det dock bättre.
En tredjedel av olyckorna skedde under själva körningen och resten under på- och
avlastning.
http://pub-epsilon.slu.se:8080/1202/01/Kempe_A_1994.pdf


Idag kan det se ut så här:





Hästmannen.

 







http://www.gotakrabrukshastar.se/skogskorning.htm





SKOGSKÖRNING   LITE OM REDSKAPEN.

LÄNK TILL ANNA/DOCKA

Den som jag har närmast mig i detta ämne är Anna min uppfödare av Tindra, läs mer på hennes hemsida om skogskörning http://www.nordisdocka.se/23710759

2 kommentarer:

  1. Hej Mimmis! Vilket intressant inlägg. Dessvärre är jag amatörernas amatör i skogskörning MEN vi har kul! Det är tack vare alla underbara människor runt omkring mig jag kommit i kontakt med skogskörning och det är en rolig del som jag absolut inte vill vara utan. Har tidigare varit mest intresserad av ridning men nu har körningen tagit över. En bra körhäst, trevliga människor och att bandet mellan kust/häst har stärkts, är en ynnest för mig. Du kommer säkert märka detta när Tindra blir mer körd och ni kan prova på fler saker tillsammans. När selen tas fram lyser det om Docka, samma sak med Trixi fast hon bara tömkörs än så länge. Nu laddar vi om inför KM och hoppas snön håller sig borta då!
    Kram till Er!
    Anna

    SvaraRadera
  2. Vart har du hämtat bilderna i din blogg

    SvaraRadera

Skriv gärna en rad...